Torpargrund

Torpargrund är en enkel stenläggning som ett hus byggdes på. Torpargrunden höll grunden fri från fukt och därmed fri från skador.

Torpargrund kom till någon gång på 1800-talet, den grunden som vi idag kallar för torpargrund. Grunden bestod av natursten som placerades ut direkt på marken. Mullbänk bestående av torv, jord, sand eller sten skottades upp mot grunden från insidan. Mullbänken skulle förhindra drag. Små öppningar runt torpargrunden lämnades öppen så katten kunde smyga sig under in i grunden för att jaga möss. Under hösten stängdes dessa håll med små träklossar. Öppningarna brukar kallas för kattgluggar.

På grundmuren av sten byggdes torpet upp. För att förhindra att syllen sög upp fukt från stenfoten användes näver som fuktspärr.

Värme från eldstaden

Mitt i torpargrunden murades en kraftig eldstad upp. Eldstaden användes året runt. Sommartid till att laga mat, vintertid till både matlagning och till värme. Det faktum att eldstaden användes flitigt året runt innebar att eldstadens del som var under golvet blev varm. Värmen höll grunden torr. Inte heller att förglömma att golven i stort sett var oisolerade, i bästa fall kutterspån som isolering. Oisolerade golven släppte igenom värme.

Torpargrund som ruttnar (röta)

Så länge det eldades regelbundet i eldstaden uppstod oftast inga skador av syllen, golvbjälklagret.

Utomhusluften är relativt fuktigast på vintern. På sommaren något torrare. För att skador som mögel och röta ska uppstå på trä och annan organsikt material krävs att luftfuktigheten relativt överstiger 75 %. Hålls luftfuktigheten under 75 % blir det inga skador.

Vi mäter luftfuktigheten relativt. Med detta avses mängden vattenånga som finns i gasform i luften. Luften kan bara bära med sig en viss mängd fukt. När luften är mättad på fukt övergår fukten till vattendroppar eller kondens. Luften innehåller då 100 % luftfuktighet relativt. Den absoluta mängden fukt som kan finnas i luften varierar med temperaturen. Vid låga temperaturer kan luften bara innehåll en mindre mängd fukt. Rent praktiskt innebär detta att utomhusluft som har en låg temperatur blir relativt torrare när den värms upp. Mängden fukt är lika stor i absoluta tal men i relativt tal mindre. Omvänt får vi högre luftfuktighet om varm luft kyls av, kondens.

Torpargrunden kunde därför hållas fri från skador så länge det eldades regelbundet i eldstaden. Eldstaden värmde upp luften och den relativa luftfuktigheten hölls under den kritiska gränsen 75 %.

När torpen renoverades tätades grunden och isolerades. Samtidigt som eldstaden användes mindre. Följden blev att eldstaden inte längre värmde upp luften som fanns i torpargrunden. Den relativa luftfuktigheten översteg stora perioder under året 75 % med följd att röta och mögel bildades. Därför har många torp de senaste åren ruttnat upp. En del torp har räddats genom omfattande renovering av grund, byte av syll och golv.

En viktig orsak till att många torp har bevarats är också att snickarna förr i tiden var noggrann med val av virke. Till syllar valdes kärnvirke med täta årsringar. Kärnvirke är den mittersta delen av stocken, den som innehåller höga halter av kåda och harts.

Torpargrund och dränering

En torpargrund har ingen dränering. Stenarna placerades direkt på marken. Inga grävningsarbeten behövdes. Men de flesta som byggde torp var mycket noggrann att lägga huset på en kulle. Sällan byggdes hus i en sänka. Bygga på en höjd på mark som innehåller lite fukt är idealiskt, på sätt och viss en dränering i sig.

Tjällyft

De flesta golven i ett torp lutar åt något håll. I och med att stenfoten placerades direkt på marken, istället för att grundläggas på tjälfritt djup, blir det tjällyft. Mark som fryser expanderar, ju mer vatten marken innehåller desto mer lyfter marken grunden uppåt. Tjällyften är sällan jämn. Följden blir att någon eller några stenar hamnar högre än andra. Golven lutar.

Stenar i grunden kan också med tiden sjunka. För att utjämna detta är det enkelt med domkraft att lyfta huset och lägga under där det behövs.

Torpargrund och krypgrund

Under 60-talet började man bygga hus på krypgrund, en variant av torpargrund. Bjälklagret isolerades väl, i alla fall jämfört med torpen. Isoleringen innebar att huset inte värmde upp luften i krypgrunden. Eldstaden i 60-talshus, murstocken, användes inte på samma sätt som i torpen. Istället för att elda ved till värme och varmvatten användes nästan uteslutande olja, som var billig och bekvämt att hantera. Under 70-talet blev oljan dyrare, fler och fler hus försågs med direktverkande el. Avsaknaden av att elda ordenligt året runt i eldstaden samt att golven isolerades blev att fukten översteg 75 %. Efter ett antal år kom allvarliga problem med mögel och att grunden ruttnade upp.

Bästa grunden för fritidshus

Den bästa grunden ur fuktsynpunkt för fritidshus som inte värms upp vintertid är plintgrund. Plintgrund innebär att luften fritt kan cirkulera under syllen. Helt fri luftcirkulation innebär inga problem med mögel och röta. Det finns ingen tröghet, under torrare perioder hinner syllen torka tillräckligt för att inte drabbas av röta.

Nackdelen med plintgrund är att det i princip är omöjligt att ordna med vatten och avlopp under den kalla delen av året. Plintgrund lämpar sig därför bäst för fritidshus som endast används under sommarmånaderna.

Innan torpargrunden

Ursprungligen bodde människor i grottor. Med tiden utvecklades hantverket. Hus kunde så småningom börja byggas. Först lades virket direkt på marken. Eftersom virket ruttnade började bjälklagret läggas på grus och sand som höll virket lite torrare. Efter hand placerade man ut stenar som stöd för golvbjälklagret, plintgrund. Med tiden lärde man sig att placera ut fler stenar än bara dem som behövdes för att bära upp huset. Efterhand tätades grunden allt mer, för att få varmare inomhus. Torpargrunden hade sett sitt ljus.